Molly

Går nu in i sjunde veckan. Min livmoder växer; livmodern som var stor som ett hönsägg innan graviditeten är nu lite större än en mandarin. Tröttheten fortsätter och magen spänner och det drar i sidorna. Tröttheten beror på alla de hormoner som produceras i kroppen. Brösten spänner och ömmar. Igår hade jag min första kräkning. Och idag mår jag mer illa än vanligt. Tanken på mat får mig illamående. Matos är ännu värre. Under denna vecka växer bebisen med en enorm hastighet. I början av veckan är bebisen 7-8 mm och i slutet har den nästan fördubblats till 9-15 mm. Fostret väger ungefär 1 g. Bebisens armar och ben är längre nu och har bildat leder när händer och fötter kommer att bildas, och fingrar och tår har redan börjat bildas. Hjärtat har nu bildat två kamrar, hjärnan fortsätter att växa och luftrörskanalerna till lungorna är synliga. Ögonen börjar utveckla pigment, näsan mognar och början till ansikte kan urskiljas. Blindtarmen och mjälten är redan på plats tillsammans med de första anlagen till magsäcken. Fantastiskt! Vår bebis växer! :)

Jag och min man har försökt att skaffa barn i cirka 10 månader utan resultat. Sista mensens första dag var 8:e april. Jag har haft oregelbunden mens i flera år så det var inte konstigt att mensen i maj skulle bli försenad. Mensen kom inte och i mitten på maj hade vi en stor fest. Jag bestämde mig för att kolla om jag var gravid - Testet visade neg. och vi festade på! Dagarna gick och mensen kom inte... I slutet på maj började magen spänna och jag kände att ett nytt gravtest kanske skulle vara på sin plats. Morgonen därpå visade gravtestet positivt. Jag började skaka och gråta i chock fylld av glädje och spänning. Helt plötsligt var jag med barn?!!! Jag som hade börjat tro att vi skulle ha det så svårt...

Idag den 8/6 var jag på ett vaginalt ultraljud för att fastställa grav.längden pga min oregelbundna mens. Gynekologen kunde fastställa att jag är i grav.vecka 6+2 dagar. Gissa om det var en fantastisk känsla att se "fostersäcken" med ett pickande hjärta. Jag önskar att min älskling var med och kunde se, en fantastisk känsla! Bebisen lika stor som en myra; cirka 3 mm lång.. Åhhh fick gåshud och blev varm i hela kroppen av att veta att det finns en växande bebis i min mage! Såå efterlängtad!

Efter ultraljudet såg jag blod på "ultraljudsstaven" som han hade använt och jag frågade om det var normalt. Han svarade att det är normalt med blod i början på graviditeten eftersom slemhinnorna är så sköra. Fick ett trosskydd och tänkte inte mer på det. När jag kom hem var trosskyddet fyllt med blod varpå jag slängde det. Trodde att blödningen skulle lugna sig. Senare upptäckte jag, åter igen, färskt blod i trosan - gissa om jag blev orolig. Ringde först min man efter att ha läst alla skräckhistorier på nätet. Min man lugnade mig naturligtvis! TACK HJÄRTAT! Eftersom blödningen inte avtog trots att det hade gått 2 timmar kontaktade jag min gynekolog som sa att det förmodligen blivit ngt sår på livmodertappen efter undersökningen.... Blev lättad! Men har lite smärta i nedre delen av magen och kan inte riktigt släppa tanken om det kan handla om ett missfall??!!

Veckorna som gått har varit fyllda av glädje, humörsvängningar, lätt illamående. Annars känner jag mig relativt pigg och hoppas att graviditeten fortsätter med dessa lätta symtom.... Hoppas bebben mår bra där inne!! Vi har redan börjat läsa grav.tidningar och funderar på namn.... Men man ska inte gå och ställa in sig på något som kanske inte går hela vägen. Min gynekolog sa som sagt att många får missfall de första veckorna och det kan ju bli en riktigt stor besvikelse om man har planerat allt i detalj...