Molly

Det var ju planerat att jag eventuellt skulle snittas på onsdagen den 13/1 alternativt nästkommande vecka. Vaknade dock kl 05.35 tisdagen den 12:e januari av att vattnet gick. Det var en väldigt konstig känsla det där med vattenavgång... Väckte Lars, rädd, och sa "Lars, jag tror vattnet har gått". Var alldeles blöt i trosan och trodde nästan att jag hade kissat på mig. Sen gick jag på toaletten och det bara rann vatten från underlivet... Jag insåg då att det i alla fall inte var inkontinens jag drabbats utav. Lars och jag var lite smånervösa men ändå glada och tog fram varsin dator och sökte vad detta kunde betyda. Överallt stod det att man skulle kontakta förlossningen vilket vi gjorde. Jag berättade att vattnet hade gått och att det egentligen var planerat att jag skulle snittas den 13:e. Jag frågade vad jag skulle göra. De sa att jag skulle komma in. Hade planerat att packa klart BB väskan på tisdagen den 12:e, så det innebar att vi fick packa det sista väldigt snabbt samma dag som jag skulle in. Det blev stressigt och jag mådde ILLA. Mådde så otroligt ILLA! Hade en kaskadkräkning strax innan avfärd mot sjukhuset...

Vid 7-tiden var vi framme på DS förlossningen och blev visade in på ett rum. Där kollade man först en CTG kurva för att se att lillan mådde bra, vilket hon verkade göra.

Barnmorskan som skulle ha hand om oss hette Eva Björnsdotter och hon var helt gudomligt duktig. Hon var så trevlig, snäll och omtänksam. Hon var med oss från ankomsten till sjukhuset till det att Molly var ute. Jag var fruktansvärt trött och Lars också. Vi hade sovit dåligt på natten, så vi la oss och försökte sova efter CTG kurvan... Jag hade ännu inte fått några värkar. Fick byta binda konstant, det kom så mycket vatten. Och det började bli blodblandat, men det var ingen fara...

Vaknade av att dörren till rummet öppnades och in kom två läkare, en erfaren och en mer oerfaren. Den erfarna försökte övertyga mig om att föda vaginalt. Hon låg ju så bra med stjärten i bäckenet, och det skulle nog gå bra att föda vaginalt. Med förutsättning att mitt bäcken var stort då förstås. Jag var envis och sa att ingen kunde övertyga mig. Jag ville faktiskt inte föda en bebis i säte... Min farmor har ju fött så och tyckte inte det var speciellt trevligt. Så jag fick som jag ville, det blev kejsarsnitt... Läkaren gjorde en gynundersökning och jag var öppen 1,5 cm.

Strax innan kl. 11 skulle Lars gå och ställa om bilen på parkeringen... Vi frågade barnmorskan hur lång tid det kunde vara kvar tills det blev dags med snitt. Hon trodde att det skulle bli snart, men kanske om någon timme. Strax efter kl. 11 kom Eva in, Lars hade precis gått ut... Hon sa "Det är dags för avfärd, vill du ta med någon filt till bebben?" Jag blev genast orolig att Lars inte skulle hinna komma tillbaka. Ringde honom och sa "Det börjar bli dags!". Det gick några minuter och såg ingen Lars... De började köra iväg mig i sängen, undersköterskan och barnmorskan. De sa "Du behöver inte vara orolig, vi kommer att visa honom var han skall byta om!". Väl framme på förlossningen möttes jag av massor av underbara sköterskor.

Kände smått panik när man rullade in sängen på ett operationsrum och tårarna började rinna ned längs kinderna. Jag var trött och oron började komma. Hade fortfarande inte sett till Lars... Väl inne på op.salen träffade jag övrig op.personal och narkosläkare som förklarade hur bedövning och allt skulle gå till. Och in kom min underbara man med vår barnmorska Eva! Ombytt och klar. Jag som var så orolig, nu var jag så lycklig att ha honom vid min sida igen...

Dags med bedövning - Jag var livrädd för den där spinalbedövningen som de skulle ge i ryggmärgen. Först fick man en bedövningsspruta som kändes som vanlig tandläkarbedövning. Sedan gav man spinalbedövningen som kändes som ett litet nålstick. Inte alls farligt... och det gjorde inte speciellt ont. Medan narkosläkaren gav bedövningen kände jag en stickande känsla i benen och kände slutligen hur bägge benen domnade bort. Såg hur op.personalen lyfte på mina ben, men jag hade ingen direkt känsel. Beröring kände jag, men absolut ingenting annat... Jag sov alltså inte under snittet. De satte upp ett skynke nedanför brösten så att vi inte kunde se vad de höll på med vid magen...

Två läkare kom in på op.salen och presenterade sig, de verkade väldigt duktiga. Kl 11.24 började man snittet. Jag kände hur det drog fram och tillbaka i magen, men som sagt - ingen smärta fanns! Lite obehagligt var det att höra läkare som bad om olika instrument, och det väldigt obehagligt att höra det där sörplande vätskeljudet... Fostervattnet?! Det drog upp mot revbenen och i samma sekund stack en barnmorska fram huvudet och sa "11.28!". Fattade absolut ingenting. Trodde inte ens man hade börjat operationen och fram kom en liten bebis helt nedsmetad med fosterfett. Tårarna bara rann nedför kinderna. Glädjetårar. Vilken lycka. Hon såg helt underbar ut, så liten. Fick henne till bröstet, men barnmorskan och Lars gick snabbt iväg för att göra alla kontroller. Låg där på britsen och man sydde ihop mig... Hörde bebisskrik och narkosläkaren lugnade mig och sa "Det är en frisk bebis!". Efter en stund kom Lars tillbaka med lilla Molly. Det var verkligen en Molly. En söt Molly... Så underbart söt! Hade aldrig sett något vackrare...

Hon vägde 2830 gram och var 48 cm lång... Ögonen var stora, vackra och kroppen så liten...

Vi kom till uppvaket och Molly tog direkt bröstet... Jag som hade trott att det skulle vara så svårt med amningen i och med snitt och allt, men det var inte så... Det gick hur bra som helst! Efter några timmar började känseln i benen komma tillbaka och efter fyra timmars bedövning kunde jag röra mina ben igen.

Vi blev hämtade av en barnmorska från avdelning 17. Vi skulle få komma till den avdelningen där det var tänkt att vi skulle bo. Det var ett familjerum och så mysigt.

På kvällen tog jag några steg och på natten gick jag på toa och skötte magen. Helt otroligt, tyckte personalen. En konstig sak var att jag inte hade några kraftiga smärtor. Trodde jag skulle ha jätteont i magen, men det var helt fantastiskt hur bra allt gick. Jag hade mest ont i min axel, det var som att någon stack en kniv genom axeln. Den smärtan kom då och då. Fick smärtstillande som hjälpte ganska bra. Smärtan i axeln var egentligen den smärtan som jag bara besvärades av. Och det förklarades av "Överförd smärta". Det var inte ovanligt med smärta här... Nervimpulser som gick från magen till axeln. Man sa att smärtan skulle försvinna och samma dag som vi skulle åka hem hade jag inte längre ont. Men samma dag som vi skulle åka hem kände jag mig som Dolly Parton! Brösten var gigantiska, stenhårda och bara sprutade mjölk... Ni som ska skaffa barn eller är på gång! Skaffa amningsinlägg - tro mig, de går åt!

Samtidigt som min mjölk rann till ordentligt och brösten vart stora och hårda blev knölen i armhålan också stor, öm och hård. Knölen i armhålan skrev jag om vid ett tidigare tillfälle, som en läkare konstaterade var bara en fettknöl. SKITSNACK! I lördags var jag till akuten för jag hade så ont i armhålan och där kunde man konstatera att det är bröstvävnad i armhålan. Mjölkkörtlar finns där som vuxit på sig... Det fick jag konstaterat idag efter ultraljud. Och det är egentligen inte mycket att göra åt. Bara att härda ut och hoppas att knölen lägger sig i och med att amningen sedan om några månader upphör. Knölen gör ont, så det kommer bli lite besvärligt det här...

Förutom knölen i armhålan som har varit det enda besväret har allting varit så underbart. Molly är så älskad av så många... vi har haft ett par underbara dagar hemma. Hon sover mest och man kan inte sluta titta på henne. Under hennes vakenhetsperioder är hon så snäll och lugn. Ibland skrikig och grinig på kvällarna. Första natten kunde jag inte sova något. Man var så rädd och orolig för allt. "Tänk om hon slutar andas". "Tänk om..." "Tänk o m...". Men de senaste två nätterna har funkat väldigt bra... Vi kom hem i torsdags och var alltså bara två dagar på sjukhuset!

Molly har badat två gånger sedan vi kom hem. Första gången var det inte speciellt omtyckt men idag gick det superbra. Hon bara njöt av att ligga där i badet...

I fredags vid återkontrollen vägde hon 2578 gram. Hon hade alltså sjunkit 7% i vikt, vilket inte är ovanligt. Matar henne var tredje timme och det funkar bra. Hela tiden hoppas man att hon ska gå upp i vikt... Vi har en bröstpump eftersom brösten varit så stora och spända (måste bröstpumpa ofta).bland ger vi henne mjölk ur flaska och då vet man ju exakt hur mycket hon får. Idag ny viktkontroll och då vägde hon 2590 gram.

På onsdag kommer barnsköterskan från BVC hem till oss för den första kontrollen!

Tänk vad livet har blivit annorlunda. Ett helt nytt liv... Molly är fantastisk och lyser upp våra dagar...