Molly

Idag var en dålig dag. Med ryggen har det hittills varit bra och jag gick till jobbet imorse även fast det var ganska svårt att ta sig upp från sängen.

På förmiddagen ringde jag till min barnmorska och berättade för henne att lilla tösen i magen inte sparkar som hon har gjort tidigare. På en-två veckor har det varit väldigt lugnt, och inte ens när man buffar på magen flyttar hon sig. 

Barnmorskan tyckte att jag skulle åka in till sjukhuset och kolla upp detta närmare. Jag fick ett nummer till den obstetriska mottagningen DS och möttes av en vänlig röst som tyckte att jag skulle komma in och göra en närmare kontroll. Jag började storgrina när hon sa att jag skulle komma in, för det säger de ju inte hur som helst. Tänkte "Men herregud, jag kanske skulle ha åkt för 1-2 veckor sedan när de minskade fosterrörelserna började". 

Gick till min chef och kunde inte hejda tårarna som bara forsade. Ringde samtidigt min man Lars som tog en taxi från stan till Täby, till mitt jobb varifrån vi skulle ta bilen till DS. Han tyckte att jag inte skulle köra i det tillstånd som jag var i. Vi åkte till sjukhuset och väl framme var klockan 12 och läkarna hade gått på lunch. Fick sitta och vänta ett tag (ett LÅNGT tag), lämnade ett urinprov (oj det glömde jag få svar på) och så lyssnade barnmorskan med en sån där doppler på magen. Allt lät bra, enligt henne.

Det gick flera timmar och i väntrummet satt en massa kvinnor såväl lyckliga som gråtandes och gick in till läkarna en efter en. Jag hade kommit till en mottagning var det både var akutbesök och tidsbeställd mottagning. Blev nervös och tyckte det var konstigt att det aldrig blev vår tur. Tv-serie efter tv-serie passerade på TV skärmen och vi kom till en tidpunkt när "Förlossningskliniken" skulle visas. Tio höggravida kvinnor sittandes i ett väntrum, som ivrigt satt och kollade på ett program som visade de absolut förfärliga förlossningarna.

Till slut, strax innan kl fyra kom vi in till farbror doktorn som med ultraljud kollade närmare vad/om och var felet kunde vara. Han tyckte allt såg normalt ut, förutom att det "kanske var lite för lite fostervatten". Och vad betyder det, frågade jag. "Ja det är inte bra för barnet". Då blev jag än mer orolig. Jag såg på hela hans kroppsrörelser och uttryck att något var fel. Det kändes som han inte talade sanning när han sa att det såg bra ut. Han ville skicka remiss för en ordentlig ultraljudsundersökning av ultraljudsspecialist och väl inne hos henne var allt bra.

På ultraljudsslärmen kunde vi se en liten bedårande flicka liggandes med fötterna i ansiktet, ungefär som en hopfälld kniv, så hon har nog rätt svårt att röra på sig enligt läkaren. Ingenting onormalt, absolut inte. Det kan vara därför jag känner minskade fosterrörelser. Plus att moderkakan ligger i framväggen. När hon höll ultraljudsstaven mot magen kände jag sparkar och blev så glad att hon äntligen visade livstecken! :) Det var underbart att se henne öppna och stänga munnen, hon var ju mycket större nu än vid sista ultraljudstillfället för flera veckor sedan.

Mina värden var bra. Blodtrycket var bra (110/65) och bebben väger ungefär 880 gram vilket är helt normalt, dock lite i underkant. Vid denna tidpunkt brukar de väga runt 1 kg.

Glad, lättad... Så skönt att allt var normalt. Gissa om jag var orolig.